Livet väntar nog ändå.

Hur kommer det sig att det kan gå så långt att vi sviker oss själva i jakten på lycka, framgång, kärlek eller motivation?

Handlar det om att man hamnat på stupkanten och man griper panikartat tag i det man kan eller det som lyser starkast? I ett enda desperat ögonblick gör man ett val som förändrar så otroligt mycket i ens liv. Till sista andetaget har vi en omedveten överlevnadsinstikt...

Tänker på gårdagen då två starka berättelser utspelade sig inför mig. Särskilt en av dessa fängslade mig kanske just för att den ligger mig så nära i tanke och hjärta.

En historia i min närmsta bekantskapskrets. Så oväntat och chockartat tog jag del av en pusselbit som förlorats kanske för gott...går skadan då att reparera är frågan...det vet jag inte...men jag vill tro det och då kommer vi till stupkanten igen...vad får oss att stanna istället för att bara kapitulera och kasta sig ut?

När rösten tystnat, vill du då stanna kvar? Människor blir odjur när man inte orkar vara kvar. Väljer de att stanna blir de upphöjda på piedestal som någon sorts Jesus som har återuppstått från de döda. Att välja att leva är inte självklart, att leva kan vara svårt även om man inte vill dö. Att vänta på att livslusten ska återvända kan vara avgörande. Så säg vad du tänker, låt inte tystnaden ta över.

Riv ner murarna och skrik dig utmattad. Räkna till hundra och sjung högt att du ser solen och solen ser dig.  Något kommer att beröra dig....

Det är aldrig försent. Aldrig någonsin är allt förlorat.

Att slåss med troll, befria prinsessor och döda varulvar, det är att leva!

Något har hänt inom mig. Oklart vad men jag känner lusten återvända.

Efter en riktig krasch och krälandes i gyttjan börjar det ljusna...det finns hopp, det finns något bra som väntar. Jag bara vet det! Det känns ljuvligt! 

LOVE CAN MAKE SUICIDE SOUND SO COOL

Jag önskade jag hade fått lite nya perspektiv på saker och ting men hopplösheten vill inte släppa taget och återvändsgränden jag hamnat i är ett faktum. Stannar nog här tills jag ser en solstrimma igen....

What If I told you that I cry each day.

Ytterligare en stroke. Ett dussintals nya skärsår. Det finns ett ordspråk som lyder ungefär såhär: "Le mot livet och livet ska le tillbaks " och jag försöker verkligen göra mitt yttersta men jag känner att "Murphys lag" genomsyrar hela min existens. Finns det någon strimma ljus någonstans så måtte den komma snart...

Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar.

I ett förhållande för många år sedan var jag tillsammans med en mycket svartsjuk man. Det visade sig i en massa olika uttryck. Jag var oerhört kär i killen. Jag svävade på rosa fluffiga moln och omvärlden försvann. Jag levde i en bubbla, i en fantastisk prinsessaga. Killen var var väldigt utåtriktad, öppen, social med många vänner och populär. Vansinnigt charmig med ett väldigt stort ego, vilket jag inte märkte då, jag var helt uppslukad av honom och hans spännande värld. Jag följde med honom på segeltävlingar runt om i landet.
Svartsjukan dök helt obefogat upp första gången på en fest. Jag hade trevligt i ett samtal med två män och han upplevde att jag flörtade med dem båda!!
Det var bara en av många händelser där svartsjukan tog över.

Den som levt i en parrelation med en svartsjuk partner vet att detta kan färga hela förhållandet med stark förtvivlan både från den som blir utsatt och den som upplever svartsjuka.
En partner som är svartsjuk är hela tiden på sin vakt och "letar" efter tecken som bekräftar känslan. Ett leende, en blick, en konversation misstolkas för att vara attraktion eller något av större betydelse. 
Maniska utfrågningar och sökningar efter något motsägelsefullt i redogörelsen för vad man gjort. Kontroller vem man pratar med i telefon, sms, mejl etc.

Till slut känner man som utsatt för denna sjuka sig helt kvävd. Allt man gör misstolkas och förvrängs tills man snart inte själv vet vad som är bak och fram. Och då kommer det märkliga...för att slippa "förhör" så börjar man dölja saker, medvetet försöker man sätta stopp för olustkänslan att man skulle begått något fel och till slut blir man påkommen.

Då får den svartsjuka bränsle på elden och  tror sig ha haft rätt för man har nästlat in sig själv i en djungel som man inte längre kan hitta ut ur.

Detta var precis vad som hände då. Och nu.

Fast denna gång var jag inte utsatt för en svartsjuka, jag misstog mig för att vara det. Det var bara en människa som blivit bedragen och sviken, precis som jag själv.
Men då var det redan försent. För jag hade redan gått vilse och tilliten försvann.
Att förändra ett betende är jättesvårt. Det går inte över en natt. Det krävs mycket tålamod och hängivenhet från bådas håll.
Man måste medvetet utsätta sig för situationer där "problemen" uppstår och lära sig hantera dem direkt när de uppstår. Kartlägga känslorna som dyker upp, tala om dem för partnern, komma fram till hur man ska hantera dem och kontrollera dem så den inte går överstyr och hela tiden föra en öppen konversation.

Jag tror verkligen detta går att komma förbi.
Om man vågar vara ärlig hela vägen och göra det tillsammans.

Vägen tillbaka till ett förtroende är inte att ge upp!

Jag kan inte backa bandet och göra det ogjort, tyvärr.

Men jag vill be om ursäkt och jag inser att jag gjort någonting dumt. Jag ville aldrig såra dig. Jag har kommit till insikt varför jag handlade så dumt och har nu skaffat mig verktygen för att det inte ska inträffa igen.
Gör det således här eftersom du inte vill prata med mig. Gör det för min egen skull. För att komma till avslut.

Jag älskar dig och ingen annan. Jag vill visa det på alla sätt jag kan. I ord och handling. Jag vill få dig att känna dig trygg igen.
Om du bara gav mig den chansen. Om du gav oss den chansen!

"Lär dig livets svåra gåta, älska glömma och förlåta."

I tragiken finns det något vackert.

Händelser som är så smärtsamma att det inte finns rum för något annat.

Smärta, i den renaste form orsakad av brustet hjärta.

Ärligt, brutalt och blodigt.

"Du har ett konstigt sätt att se på sanningen"

Jag har läst i diverse litteratur i ämnet, Bipolär sjukdom.
För att åter igen ge mig en "frisk" bild om min egen sjukdom. Då det ibland kan vara svårt att förstå sig själv eller man upplever att man är annorlunda, och man får det deklarerat indirekt att man är konstig. Jag fick idag höra att jag har ett konstigt sätt att se på sanningen. Jag vill inte tro att jag ska ha svårare än någon annan frisk att ingå i en konstellation men tyvärr verkar det vara ett faktum.

Känner ofta att jag går för långt och trängs in i något som inte var tänkt och jag inte längre kan backa. Ord blir sagda. Feltolkade.

När jag visat vem den gränslösa jag är. När jag sotat ner bilden av mig. Då sitter jag här. Det kan t.om vara så att jag berättar olika historier för min minnesbild ändras hela tiden och det då framstår som att jag ljuger och i efterhand undrar jag var kommer det provocerande, fula, impulsiva och pulserande ifrån?

Varför känner jag mig skyldig till något? Och vad försvarar jag egentligen?

Varför attackerar jag dig? Du som visat vad ren godhet är. Du som visat mig kärlek och omtänksamhet. Du som får mig att må så bra. Min trygghet.

Jag lovar bot och bättring. För min vilja är god. Det vet jag. Men så gör jag det igen. Och igen. Du säger, om du fortsätter såhär så kan vi inte gå vidare. Tillsammans.

Till slut blir orden sanning. När du inte orkar mer. Då går du.

Och det finns inga ord i världen som kan få dig att stanna.

Uppgiven. För att min sanning är konstig. Eller för att jag är annorlunda och "sjuk" och detta är symptom på min sjukdom.

Så läser jag detta.
Det är återkommande hur man i stressade tillstånd eller skov får brister/ symptom i form av minskad prestanda (IQ) tyder på en blygsam (global) kognitiv nedsättning vid bipolär sjukdom, som också kan försvaga korttidsminnet och förmågan att förvärva information.
Problem med försämrad uppmärksamhet- och koncentrationsförmåga framträder mest under egentliga depressioner.
 Även samexisterande uppmärksamhetsstörningar kan förklara brister i minne, inlärning och spatial perception (på det sätt eller med vilken förmåga människor uppfattar eller reagerar på sin omgivning vad gäller djup (tre dimensioner), riktning, avstånd och rörelse.

"Hej! Jag heter Thea och jag har bipolär sjukdom. Kan någon hjälpa mig för jag går under. "

Så sant.

"I'm selfish, impatient....and a little insecure. I make mistakes, I am out of control and at times hard to handle. But if you can't handle me at my worst, then you sure as hell don't deserve me at my best.”  
- Marilyn Monroe

I know Nothing lasts eternal in life.But love hurts forever.

Faran med att älska eller som jag alltid gör älskar för mycket, det är stunden då man blir lämnad ensam och den som skulle ta hand om ens hjärta har redan kastat iväg det någonstans. Men jag kan aldrig ångra de ögonblick jag var i din famn. De stunder du ville ha mig och jag kände mig oövervinnlig.

Hela världen i min hand, vad spelade det för roll vad som hände utanför oss. Ett ögonblick av fullkomlighet. Jag försökte förklara att din röst var vacker. Men hur gör man det med ord? Hur berättar man att den fick mig att darra som ett löv, trasade sönder mig och spränger mig i tusen bitar. 

Hur säger man att längtan efter din hud, dina lemmar och tanken på att de är dina, skakar mig.

Jag ville att du skulle vara mitt täcke. Min värme och min trygghet. Precis som jag ville vara det för dig.

Nu får jag aldrig uppleva dina heta läppar mot mina. Den allra första beröringen. Dina andetag mot min nakna hud.

Nu har allting rasat, precis som dominobrickor, faller allt efter första brickan är satt i rörelse. Det är över. Stilla. Ekande tomt. Allt som var är borta.

För att du gav upp och sa att vi var för olika. Olikheter som vi i början av vår historia drogs till....Man kan inte ändra en människa men man kan acceptera att det finns fel och brister och att man inte alltid kommer sams eller tycker lika.

Det sårar att du inte kämpade mer, det sårar för det ställer allt som du sa i gungning...älskade du inte som du sa? Älskade du inte som jag?

Nu ska allt falla i glömska. Allt som smärtar ska rinna iväg och endast förbli ett svagt minne av något som aldrig blev det som det skulle.

Allt det som brunnit valde du att släcka. Din blick ska inte längre bränna på min hud. Girigt får jag aldrig se in i din blick. I hemlighet drömmer jag att allt är som förut. Att du vände och kom tillbaks till mig. Men dina steg leder inte längre mot mig...

Fåglarna kvittrar men inte för oss. Vinden sveper förbi men jag följer inte med. Jag har ramlat av karusellen och lämnats med kniven fastborrad i mitt hjärta. Jag älskar dig idag och imorgon. Jag älskar dig resten av mitt liv. Det är inte något jag kan ändra på. Smärtan är allt jag har kvar efter dig min älskade.