I ett förhållande för många år sedan var jag tillsammans med en mycket svartsjuk man. Det visade sig i en massa olika uttryck. Jag var oerhört kär i killen. Jag svävade på rosa fluffiga moln och omvärlden försvann. Jag levde i en bubbla, i en fantastisk prinsessaga. Killen var var väldigt utåtriktad, öppen, social med många vänner och populär. Vansinnigt charmig med ett väldigt stort ego, vilket jag inte märkte då, jag var helt uppslukad av honom och hans spännande värld. Jag följde med honom på segeltävlingar runt om i landet.
Svartsjukan dök helt obefogat upp första gången på en fest. Jag hade trevligt i ett samtal med två män och han upplevde att jag flörtade med dem båda!!
Det var bara en av många händelser där svartsjukan tog över.
Den som levt i en parrelation med en svartsjuk partner vet att detta kan färga hela förhållandet med stark förtvivlan både från den som blir utsatt och den som upplever svartsjuka.
En partner som är svartsjuk är hela tiden på sin vakt och "letar" efter tecken som bekräftar känslan. Ett leende, en blick, en konversation misstolkas för att vara attraktion eller något av större betydelse.
Maniska utfrågningar och sökningar efter något motsägelsefullt i redogörelsen för vad man gjort. Kontroller vem man pratar med i telefon, sms, mejl etc.
Till slut känner man som utsatt för denna sjuka sig helt kvävd. Allt man gör misstolkas och förvrängs tills man snart inte själv vet vad som är bak och fram. Och då kommer det märkliga...för att slippa "förhör" så börjar man dölja saker, medvetet försöker man sätta stopp för olustkänslan att man skulle begått något fel och till slut blir man påkommen.
Då får den svartsjuka bränsle på elden och tror sig ha haft rätt för man har nästlat in sig själv i en djungel som man inte längre kan hitta ut ur.
Detta var precis vad som hände då. Och nu.
Fast denna gång var jag inte utsatt för en svartsjuka, jag misstog mig för att vara det. Det var bara en människa som blivit bedragen och sviken, precis som jag själv.
Men då var det redan försent. För jag hade redan gått vilse och tilliten försvann.
Att förändra ett betende är jättesvårt. Det går inte över en natt. Det krävs mycket tålamod och hängivenhet från bådas håll.
Man måste medvetet utsätta sig för situationer där "problemen" uppstår och lära sig hantera dem direkt när de uppstår. Kartlägga känslorna som dyker upp, tala om dem för partnern, komma fram till hur man ska hantera dem och kontrollera dem så den inte går överstyr och hela tiden föra en öppen konversation.
Jag tror verkligen detta går att komma förbi.
Om man vågar vara ärlig hela vägen och göra det tillsammans.
Vägen tillbaka till ett förtroende är inte att ge upp!
Jag kan inte backa bandet och göra det ogjort, tyvärr.
Men jag vill be om ursäkt och jag inser att jag gjort någonting dumt. Jag ville aldrig såra dig. Jag har kommit till insikt varför jag handlade så dumt och har nu skaffat mig verktygen för att det inte ska inträffa igen.
Gör det således här eftersom du inte vill prata med mig. Gör det för min egen skull. För att komma till avslut.
Jag älskar dig och ingen annan. Jag vill visa det på alla sätt jag kan. I ord och handling. Jag vill få dig att känna dig trygg igen.
Om du bara gav mig den chansen. Om du gav oss den chansen!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar