Vågar man lita på känslan eller invaggas jag i en falsk trygghet? Jag känner ett lugn som nästan skrämmer mig. Har den erfarenheten att när allt känns bra så kommer snart bakslaget smygande. När man är på toppen kan man ju bara falla neråt. Hoppas innerligt att detta håller i sig. Jag längtar efter dig lilla skitunge, så mycket att jag går sönder. Snart så ska jag ligga och titta och lukta på dig i timmar och bara njuta av din närvaro. Mitt eget kött och blod. Finns det något större?