Två små prickiga korvar har jag hemma. Prickarna utökas hela tiden, finns inget område som skonas. Otroligt att barn kan vara så "pigga och glada" trots sjukdom.

Lördag.

Så kom snöflingorna till slut. Jag, Ester och Alice har varit och hälsat på Jaffa vilket var väldigt populärt. Hundarna busade som galningar.

Nu har tvillingarna kliande prickar på ryggen som verkar misstänkt likt vattkoppor plus att de har feber....Inte bra alls. Tur att jag redan haft koppor i alla fall.

Dagen efter...

..Influensasprutan så är jag bara sååå trött. Har sovit i princip hela dagen eftersom jag sovit väldigt dåligt under natten. Armen känns helt blåslagen men annars inga värre symptom. Själva sticket kändes knappt. Ikväll blir det idol blandat med lite godis. Skönt med helg och snart är det min födelsedag. Fyra dagar kvar....hoppas, hoppas på en systemkamera nu då.

Vaccin eller inte?

Jag kan väl inte påstå att det är så himla lätt att veta om man ska vara för eller mot att vaccinera sig mot svininfluensan. En 3 åring har dött i influensan. Ena tvillingen är vaccinerad för han tillhör riskgruppen och sambon har också fått en injektion. Gravida tillhör ju också riskgruppen så jag tänker vaccinera mig, för bebbens skull. Skulle ju aldrig förlåta mig själv om vi tre vaccinerade oss men inte 12 åringen och 6-åringen och de skulle bli sjuka. Är det värt att chansa? Hur gör du?

Såja...

Idag hämtade vi hem den nya barnvagnen! Jag fick en babybox innehållandes lite blöjor, napp och diverse andra saker som är bra att ha. Nu börjar det kännas mer påtagligt att slutet närmar sig. Eller ska vi säga att det börjar snart - äventyret! Nedräkningen har åtminstone startat. 20 dagar kvar.....

Obs!

Jag mår mycket bättre idag trots att jag dras med huvudvärk för tredje dagen i rad. Imorgon ska jag vaccinera mig mot nöffsjukan och ett nytt besök hos aurorabarnmorskan för en sammanställning av det jag kommit fram till. Det känns underbart skönt att det drar ihop sig nu. Bara en vecka till jag ska träffa läkaren och få ett födelsedatum för den lilla. På min födelsedag!

Utan drömmar- vad har vi då?

En dag riktigt nere på botten drabbad av de värsta bipolära symtomen. Min livsgnista och livsglädje har varit bortblåsta länge nu men på något sätt har jag förhållit mig till det genom att gå omkring som en mumie- inlindad i alla känslor och utan något behov att släppa ut något. Ett sätt att klara av dagen. Jag känner inget alltså hamnar jag inte längst ner i skiten heller. Nu är jag där. Jag ser ingen mening med livet. Jag funderar på alla möjliga existensiella frågor. Vad gör jag här? Varför leva vidare när inget längre glädjer mig? Jag vet att jag borde vara lycklig. Jag har familj och väntar en liten så varför känner jag såhär? Jag säger till sambon att jag orkar inte mer och får till svars att han måste jobba. Känner mig ignorerad och bortglömd. Ensammast i hela världen. Kanske är det så i de friskas värld att ekonomi är viktigare. Jag förstår att jag drar en generell gräns och att man måste ha pengar för att överleva. Kanske just därför jag inte passar in någonstans. Ingenting gör mig lycklig idag. Jag vet inte var jag ska ta vägen bara. Ska jag lämna allt nu eller imorgon. Spelar det någon roll egentligen? Barnen är ju inte gladare av att ha en olycklig och tråkig mamma. Jag mår ju inte bättre av att ständigt gå omkring med det dåliga samvetet för att jag aldrig orkar hitta på roliga saker att göra med barnen.
Vad ska få mig att "välja" livet denna gång?

Tungt.

Vi var på pappas grav idag. Tände ett ljus och sa några fina (Elliots) ord: "Vi saknar dig morfar och vill att du kommer tillbaks". Smärtan och saknaden blossade upp som den vore dagsfärsk och klumpen i magen sitter fortfarande kvar. Det finns bara dåtid, inga nya minnen skapas. Min pappa får aldrig se sitt barnbarn. Det ligger en stor sorg i det. Hur ska man förhålla sig till döden när det aldrig blir lättare att förstå- varför? Svaren finns ingenstans. En del söker tröst hos sin Gud, jag ser barnen på min stig. Jag önskar bara att du var kvar här hos mig.