Hipp hipp hurra!

En vecka kvar.

Trist väder ute. Den snö som hade lagt sig på marken har nu regnat/smält bort. Fyra plusgrader i november känns mer som höst än vinter. Inte för att jag älskar snö så mycket men hellre vitt ute än blött och slaskigt. För barnen är det ju betydligt roligare att kunna åka pulka än att stampa i vattenpölar. Annars är det mest tråkig väntan. En vecka känns som en evighet. Bebisen "trycker" nedåt så jag knappt kan stå upprätt ibland. Vill helst inte att det blir tidigare än det är planerat nu så jag håller mig mest sittande. Längtar efter att få röra på mig utan att få förvärkar eller flåsa som en häst. Sova är det bästa som finns. Universalmedicinen nummer ett. Tiden går fortare när man sover, jag slipper ifrån alla krämpor och en fristad från nervositeten som hoppar på mig ibland. Inatt var jag bara upp en gång för att kissa till skillnad från gårdagsnatten: tre gånger. Sambon säger att jag är som en gammal gubbe som springer upp mitt i natten. Precis så jag känner mig, gammal, långsam och osmidig som en 90-åring.

Nu ska jag packa en BB- väska med kläder och annat behövligt till mig och bebben. Det drar ihop sig.....

Bilder.

Prickiga skorpan ;)

Psst... behöver jag säga att jag älskar min nya systemkamera?

Otur?

Fredag den trettonde idag för den som inte noterat det. 6 dagar till älsklingens födelsedag. 7 dagar till förberedelse/koll inför snittet. 10 dagar till födelsen. November ser ut att bli en väldigt bra månad. Tvillingarnas koppor har blivit skorpor och de är pigga igen vilket betyder skola för dem på måndag. Ikväll blir det Idol och mys. Luften känns plötsligt lättare att andas.

Vågar man lita på känslan eller invaggas jag i en falsk trygghet? Jag känner ett lugn som nästan skrämmer mig. Har den erfarenheten att när allt känns bra så kommer snart bakslaget smygande. När man är på toppen kan man ju bara falla neråt. Hoppas innerligt att detta håller i sig. Jag längtar efter dig lilla skitunge, så mycket att jag går sönder. Snart så ska jag ligga och titta och lukta på dig i timmar och bara njuta av din närvaro. Mitt eget kött och blod. Finns det något större?

Torsdag.

Jag har varit vaken sedan klockan fem då jag vaknade och var superkissnödig. Försökte hålla mig så det skulle gå 6 timmar från senaste kissningen då jag ska ha med mig kisset till MVC. Kunde inte somna om utan låg och vred på mig som en mask. Nu börjar tröttheten komma attackerande men måste hoppa in i duschen och göra mig klar. Sista barnmorskebesöket idag. Skönt.

Letade fram bebiskläder igårkväll. Måste ju börja förbereda nu. Attan så små kläderna är i storlek 50/56. De liknar mer dockkläder. Tänk att en människa kan vara så liten! Det var roligt att hitta sådant som t.om 12-åringen hade som bebbe. Många minnen blossar upp och längtan håller på att bli outhärdlig nu.

12 fjuttiga dagar kvar nu.

Nu har jag genomgått 37 graviditetsveckor och jag kan ju bara säga att det känns tyngre för var dag som går. Jag känner mig som en överjäst bulldeg, redo att explodera. Min aptit är fortfarande lika med noll. Jag är inte sugen på något och måste oftast tvinga i mig mat så portionerna blir oftast små. Åtta kilo har jag lagt på mig hittills vilket känns helt okej när det endast återstår 12 fjuttiga dagar. Om 12 dagar kan jag äta och dricka vad jag vill om jag väljer bort amningen. Jag kan börja medicinera igen, jag kan dricka likör och cider. Bara tanken på det får det att snurra till. Återhämtningen börjar närma sig, jag längtar tillbaks till min kropp. Om tolv dagar är jag fyrbarnsmamma. Svindlande tanke. Imorgon är sista besöket hos barnmorskan. Helt plötsligt ser jag slutet på graviditeten och det känns så skönt.
Min mage är enorm men snart behöver jag inte undvika spegeln längre. Inte för att jag gör det nu heller men jag ser fram emot att krympa några storlekar....

För det är ingen vanlig dag idag...

...för det är min födelsedag idag. Hurra, hurra, hurra!
Jag inledde min dag med ett läkarmöte angående hurvida jag ska göra snitt eller inte. "Jag kan bara beklaga" sa läkaren till mitt beslut. De förespråkar alltid vaginal förlossning som ett sorts mirakel och det enda rätta. Tänk vilken upplevelse jag går miste om....jo tjena....Jag trodde det var målet som var det viktiga, inte hur man tar sig dit. Skiter faktiskt i hur ungen kommer ut- bara den kommer ut. Jag har genomgått en vanlig förlossning så jag vet ju vad det innebär och kan inte säga att jag kommer sakna någon av de bitarna som jag gick igenom under ett dygn. Tycker det är konstigt att det ska ifrågasättas så mycket varför man vill ha kejsarsnitt. Alla är vi olika och varje kvinnas val måste respekteras. Ingen ber en man att skita ut en jättemelon utan plockar ut den genom magen utan frågor. Smärta är inget naturligt som jag vill utsätta mig för när jag inte behöver.
Hur som helst så har jag ett födelsedatum. Den 23 november kommer det lilla livet. Om 13 dagar! Känns otroligt skönt att det närmar sig slutet. Nu känner jag mig dessutom trygg med allt rörande operationen då jag var smart nog att anteckna alla frågor som jag behövde svar på. Kanske kan jag sova lugnt de få nätter jag har tills dagen d.
Jag har fått finaste presenterna av finaste familjen. Min efterlängtade systemkamera bla. Såå glad för den!
Nu ska jag äta prinsesstårta med familjen. Mums!

Två små prickiga korvar har jag hemma. Prickarna utökas hela tiden, finns inget område som skonas. Otroligt att barn kan vara så "pigga och glada" trots sjukdom.