Vila i frid pappa.

Min pappa dog för 3 år sedan. Den 9 september 2008.
För mig känns det fortfarande som om det var igår vi satt och skojade med varandra vid köksbordet. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att sträcka mig efter telefonen för att ringa till honom.

Saknaden och sorgen är lika stor idag som då, ett stort svart hål som ekar tomt. Jag blir aldrig densamma. När pappa dog tog han en del av mig med sig, en del av vår historia och min personlighet ligger i graven tillsammans med pappa. Den förlamande sorgen tunnas ut med tiden men fortfarande finns det ett sår som aldrig läker.

Blir så ledsen när jag ser människor omkring mig som inte tar vara på det de har. Tiden med sin familj. De som står närmast, barn, syskon, föräldrar och vänner. Älska alltid som om du drog ditt sista andetag.

Jag sörjer också att mina äldsta barn aldrig mer får vara med sin morfar. Att Vilgot som snart fyller 2 år aldrig fick träffa sin morfar. Att du pappa aldrig fick hålla ditt barnbarn. Det smärtar mig så.
Fast jag har många omkring mig så känner jag mig ensam. Halv. Tänk att bara få en timme med dig älskade pappa. Då skulle jag säga allt det där jag drömmer om. Det som jag aldrig hann säga förrän det var försent.
Jag ber till Gud att du kände min närvaro de sista timmarna. Kände du hur jag höll din hand när du hade så omänskligt ont? Hörde du orden jag viskade till dig kära pappa?

Jag älskar dig pappa. Vi ses i himlen.